"Mamma, varför vill du inte följa med? Vill du inte se när jag åker mamma?"

Under en depression växer paniken hos mig. En panik som växer till uppgivenhet. Jag är en person som vill ha saker gjorda direkt, jag skjuter aldrig upp något till morgondagen. Jag är energisk och kör på. Men nu fungerar inte det, och då växer paniken inom mig över allt det ogjorda. Jag känner mig usel, anklagar mig själv och vill ännu mer bara försvinna.

Det är mycket som ligger och gnager i mitt inre som behöver göras. En av de sakerna har varit att tvätta fönster på uterummet. De har sett helt förskräckliga ut! Så jag bestämde mig i morse - innan jag varken hann känna eller tänka! Hink med vatten, trasa, fönsterspray och skrapa, Nu är det gjort!

Efteråt var jag så matt i hela kroppen att jag gick och la mig - och grät. Istället för att vara glad och nöjd över att detta projekt var överstökat, så grät jag. När ska jag börja orka igen? När ska jag få vara glad???

Häcken ska klippas, trädäcket skuras, maskrosor väck! HJÄLP!!!

Och så löpningen. 3v  kvar till Stockholm marathon och jag borde ge mig ut på ett långpass. Ett pass på över 3 h för att se hur kroppen reagerar. Jag har gjort det två ggr innan och fixat det. Men det var många månader sedan. Så jag vill ut och prova nu! Men det går inte. Hjärnan är så trött att jag knappast kan tänka klart (trots hyfsad natt med hjälp av medicin) och benen är matta och...Nej, jag fungerar inte!

Min löparcoach säger att jag fixar det ändå och att GV (på lö) kan vara det sista långpasset innan maran. Ja, jag vet inte. Allt ger mig ångest! ALLT!!!

Jag är tacksam över att jag är ensam här hemma idag. För jag klarar inte av någon  - vill inte ha någon i min närhet!

Min fantastiske make har tagit alla tre barnen och åkt in till Malmö för att äta lunch och sedan åka kickbike och inlines på ramper och banor nere i Västra hamnen. "Mamma, varför vill du inte följa med? Vill du inte se när jag åker mamma?" frågade 6-åringen. Åååååh! Så jag sårar också. Jag försökte förklara för honom hur trött jag är, men att pappa kan filma när han åker och så följer jag med en annan gång. FY F..N för detta!

Ibland får jag för mig att det är något annat än en depression. Kan man vara såhär trött utan en fysisk sjukdom? Tänk om jag har cancer eller något annat som bryter ner mig..?