Race Report Göteborgsvarvet

I går gjorde jag det. Jag gjorde det som väckt så mycket prestations- och förväntansångest i mig.  Jag gjorde det som jag var nära att ställa in.

Göteborgs Varvet halvmaraton. Det kunde gått åt helvete- men det gick riktigt bra.
Jag kom till Göteborg 5 h innan start. Jag kände mig lugn. Lite läskigt lugn...ja nästan avtrubbad...Funderade på om det var all medicin jag tog igår eller om jag var för djupt nere i depressionen. Eller vad??? Varför var jag inte hypernervös? Var höll ångesten hus?

Jag tillbringade näst intill 5 h för mig själv (omgiven av 10000-tals personer) Tiden gick fort och snart var det dags för start.

I startfållan 5 min innan start blev jag akutkissinödig - IGEN! Hoppade över staketet som delade av oss löpare från publiken, sprang över trottoaren, hoppade in bakom ett träd, ner med byxorna, ner på huk (förträngde hur många som faktiskt kunde se mig där...) - DET KOM INTE EN DROPPE! Va f..n!!! Samma visa varje lopp. Sitter bara i huvudet. Kroppen hade inget att tömma.
Tillbaka till startfållan och fortfarande inte nervös. Vilken känsla. Jag hade löparcoachens ord i huvudet om att jag kan strunta i att starta och att jag lyckats lika bra ändå. Kanske var det just det som lugnade mig.

Plötsligt var det LYCKA TILL i högtalarna och så drog min startgrupp iväg. Min tanke var att hålla ett mycket lågt tempo i början, inte dras med i ruset...Tanken var de första kilometerna kring 6.45-7.00. Sprang på känsla och struntade i klockan. `Det kändes bra. Efter 3 km slängde jag en blick på klockan och såg att jag höll ett 6.11-tempo. What??? Och det kändes ju jättebra! 4:de kilometern gick på 6:02. Nu var det inte längre snack om att göra ett lugnt lopp för att bara uppleva en skön känsla. Nu skulle jag upp i tempo...kanske slå mitt personbästa...

Vi närmade oss Älvsborgsbron som jag hört så många skräckhistorier om. Men det var lugnt. Jag kände att jag hade bra teknik och det fanns inte en tanke på att gå uppför eller att sakta in tempot. När jag var på toppen av bron fick jag en ångestattack. Det var så hemskt. Den bara slog till sådär! Jag började gråta och kände att jag ville hem NU BUMS! Jag fortsatte dock att löpa på och snart släppte ångesten. Tack gode Gud för det!
Tog en klunk Tailwind (energidryck) och löpte vidare i solskenet. Totalt inne i min egen bubbla. Registrerade emellanåt att jag löpte om några andra löpare och att andra löpte om mig.

Det var varmt i solen och jag sprang genom varje dusch som var utställd längs banan. Kilometer 6-8 gick lätt i ett tempo på 6:08. Därpå följde några tyngre kilometer och jag stannade snabbt till vid en vätskekontroll och tog två muggar vatten; en att dricka och en att hälla över mig. Det sinkade mig några sekunder, men kanske var det samtidigt det som gjorde att jag fixade att ta mig vidare i ett hyfsat tempo. Vid 15 km var jag uppe i 6:07 igen. Sen kom den rejäla dippen. Tungt, segt, trött nästan mjölksyra i benen. PANNBEN PANNBEN! Kom igen Lotta. Du fixar detta! Kämpa!
Kilometer 17 på 6:52. NEJ! Jag sjönk i stämningsläget och började bli rädd att det skulle gå långsammare och långsammare nu hela loppet. Men nix! Jag peppade igång mig själv igen.

Att springa på Avenyn upp mot Götaplatsen var det tyngsta av allt. Fy f..n rent ut sagt! Men när Avenynsträckan var över var det inte många kilometer kvar och jag la in alla krafter jag hade kvar.
KOM IGEN NU LOTTA!!! Slängde en titt på klockan och såg att jag med lätthet skulle klara PB på halvmara om inget akut inträffade de sista kilometerna.
Så jag gav järnet. När jag såg att det bara var 1 km kvar tändes tävlingsmänniskan i mig. Jag sprang, tog i, plockade fram pannbenet och spurtade in i mål och gjorde sista kilometern på 5:35. Så jäkla gött.

Sluttid 2h 13 min! Det blev personbästa på halvmara!