Jag har levt som i ett rus

Jag har levt som i ett rus sen målgången på GV. Speedad, halvmanisk och överfull på energi.

Natten efter GV fick jag inte mkt sömn. På söndagsmorognen, alltså dagen efter GV, gick jag på Vansinnesjumpa (trots att kroppen antagligen hade behövt vila). Kände mig nöjd och stolt som gjorde detta dagen efter PB på halvmara. Dagen fortsatte utan någon egentlig vila.
Natten till idag, måndag, sov jag bättre, men var fortfarande "hög" när jag vaknade i morse och rev därför av en snabb löprunda 5 km i 5:56-tempo. Alltså snabbt för att vara mig. När jag insåg hur snabbt jag sprang blev jag liksom ännu "högre"...Shit vad jag kan! Halleljua! Jag utvecklas ju!

Fortfarande rusig vid lunchtid...Men sen var det som att luften gick ur mig. Jag sjönk ihop. Vad är väl ett lopp? Ett pb? Ett tempo? En medalj? En framgång? Alla mina medaljer som jag är så stolt över - är det där mitt människovärde sitter?
Svaret är självklart nej. Alla har ett medfött människovärde utan att behöva prestera. Men jag har SÅ SVÅRT att känna det när det gäller mig själv. Jag kan ha gott självförtroende ibland, men min självkänsla är så nere på botten som självkänslan kan vara. Vem är jag utan att prestera?

Tankarna och känslorna tog så mycket på krafterna att jag la mig i sängen med täcket över huvudet efter lunchen. Ledsen och med en växande ångest. Det gjorde ont i hela mig och krafterna sinade. Efter en stund somnade jag och vaknade inte förrän dottern kom hem från skolan vid 15-tiden.

Jag känner mig fortfarande låg och vet att jag har lång väg tillbaka från denna depression. Ruset var en endorfinkick och lyckokänsla efter att ha lyckats på 1 lopp och 2 träningspass.

Att få känna sig älskad, omtyckt och behövd utan att prestera...det tror jag aldrig att jag har känt...
Jag behöver vara "duktig" för att känna att jag duger. Så jäkla tragiskt!