Jag har tidigare skrivit lite om min uppväxt, tonår och om de vuxna åren fram till 37 år; hur jag var orolig som barn, drabbades av livhotande ätstörningar, led av ångest och ett flertal gånger försökte ta livet av mig från 16 års ålder. Detta som en bakgrund till mitt mående idag med återkommande depressioner med ångest.
Men varför drabbades jag DÅ? I barndomen? Jag vet efter alla år i terapi och behandlingar att det inte finns ett rakt svar på den frågan.
Jag har min blogg för att jag älskar att skriva och för det är ett sätt för mig att bearbeta känslor och tankar. Men jag vill också ha den för att dela med mig av till andra som lider av psykisk ohälsa. Att veta att man inte är ensam, är många gånger en visshet som känns bra. Man vill inte att andra ska lida, men man vill någonstans känna igen sig och få en bekräftelse på att man inte är en "utomjordning" 😵
Jag ska skriva lite om de orsaker som kan ha lett till mitt mående. Jag ska försöka göra det på ett sätt som inte skuldbelägger eller klandrar någon. Och jag skriver det utifrån mitt perspektiv.
Jag är uppväxt i en sk kärnfamilj; mamma, pappa och tre barn. Vi var (är) tre systrar där jag är mellanbarnet. Äldsta dottern älskade sin yngsta syster; hon var ju så liten och söt. Omvänt såg yngsta dottern upp till sin äldsta, stora och duktiga syster. Jag tänker att detta scenario inte alls är ovanligt förekommande i en trebarnsskara om barnen kommer tätt och inte föräldrarna är tillräckligt observanta.
Vår familj var en akademikerfamilj - en familj där högpresterande räknades. Med det inte sagt att att den var kärlekslös. Mamma och pappa var kärleksfulla och jag minns så mycket fint tillsammans med dem.
Prestation och framgång räknades - man skulle vara duktig! Och vi var duktiga.
Pappa var en mycket skicklig och omtyckt fil.mag och undervisade på gymnasiet i filosofi, svenska och religion. Sin fritid ägande han mycket tid åt att skriva artiklar i olika tidningar samt deltog i utgivandet av olika böcker inom ramen för svenska språket, religion och hembygdsliv.
Mamma var sjuksköterska men utbildade sig snart vidare. I mina minnen var mamma hela tiden på väg...mot något ny...mot något högre...Hon var aldrig nöjd - ville alltid bli bättre. Efter några år som sjuksköterska läste hon vidare till gymnasielärare och undervisade på vårdgymnasiet, Det tog inte lång tid, så blev hon studierektor på gymnasiet och lämnade läraryrket bakom sig. Men det var inte heller nog...så hon började studera psykologi och psykiatri. Efter avslutad utbildning öppnade hon eget företag som psykoterapeut och jobbade med det fram till sin alldeles för tidiga död (2001, 57 år).
Vi var tre ambitiösa döttrar - var och en på sitt sätt. Jag och min ena syster hade mycket höga betyg i skolan och belönades av pappa med pengar för detta, enligt ett visst system. Vi var alla tre mycket musikaliska. Jag var en högpresterande violinist och blockflöjtist. Jag älskade musiken. Men det var mycket för ett barn! Fiollektioner två gånger i veckan, orkester två gånger i veckan, blockflöjtslektion, blockflöjtsensmeble, kör, framträdanden, konserter. Till detta alla timmar av övning hemma. Jag ville ju dessutom vara duktig i skolan och pluggade mycket - FÖR MYCKET! Jag pluggade och spelade jämt! Mamma och pappa började reagera och försökte få mig att göra annat på eftermiddagar, helger och lov. Men det gick inte. Jag var som paralyserad av allt jag skulle göra och skrev långa planeringslistor till varje helg och lov. Mina systrar kom allt närmare varandra. Inte alls konstigt med tanke på att jag mycket tydligt visade att skolböckerna och fiolen var mina närmsta och bästa vänner.
Mina systrar var mycket duktiga på idrott och blev skolmästarinnor i Skolmästerskapen (friidrott) som hölls på skolan varje år. De vann dessutom skolans pingisturneringar och var gymnastiska hemma i trädgården. SOM jag avundades dem detta. Själv lärde jag mig aldrig stå på händer, hjula, gå ner brygga mm. Jag var det svarta fåret; ovig och klumpig! Jag ägnade allt mer tid åt skolarbetet, slöt mig och var inte lätt att nå fram till. Där tror jag att det starka bandet mellan mina systrar blev ännu starkare. Det är mycket som bidragit till att de har en mycket tätare och starkare relation än jag har med någon av dem.
HÖGSTADIET BLEV EN MARDRÖM! Toppbetyg och violinsolon. Utåt sett var allt perfekt.
Men jag mådde så dåligt och kände mig inte hemma någonstans. På rasterna satt jag helst inne på en toalett för att slippa ifrån. Inför proven pluggade jag så att pappa till slut tog ifrån mig skolböckerna och helt enkelt "sjukskrev" mig emellanåt. Jag älskade min fiol - men även där press, press, press. Från början välmenande från mina föräldrar och sedan la jag alla krav på mig själv.
Jag ville bli bättre, ville vara lika snygg som mina systrar, ha pojkvän, tycka om disco (hatade det), vinna skolmästerskap och vara gymnastisk.
Men det var jag inte. Jag blev allt tystare...och smalare...I åk. 8 var anorexin ett faktum. Måltiderna jag intog i skolmatsalen var lätträknade. Lärare började reagera - och såklart mina föräldrar. Klasskamrater tog avstånd. Jag var ju "konstig".
Där började kontakten med BUP. Men då var det på något sätt för sent. Jag hade ju hittat någonting att vara bra på - ja till och med BÄST! Äta alldeles för lite, promenera alldeles för mycket...gå ner i vikt...svälta mig!
Det är inte lätt att skriva detta. Tårarna rinner, ångesten växer och jag önskar så att få göra om allt. FÅ VARA ETT BARN! Leva tonår och ungdom utanför sjukhusets väggar och utan ständiga tankar och känslor om att inte orka leva. Livet är kort - och av det korta livet gick över 25 år av mitt liv åt till ätstörningar -som ett mycket starkt och destruktivt sätt att visa att jag faktiskt inte orkade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar