Norska intervaller 17 maj till ära

Det blev en bra kväll igår!

Jag som till absolut största delen ägnat tiden i sängen denna vecka, gav mig iväg på cykeln till ett löppass med IFC i går kväll. Jag var riktigt nervös. Hade ont i magen och kände mig stressad. Att vi dessutom skulle köra intervaller gjorde att jag kände av ångesten. Jag hatar intervaller!!! Ett hat som har börjat övergå till att ogilla.

Men så fort vi kommit igång med träningen släppte all oro och ångest 🏃 Det gick t.o.m riktigt bra! Jag kände det själv och Marcus, vår tränare, sa att det såg riktigt bra ut när jag sprang - bra löpteknik och avslappnad löpning. YES!!! Yes! YES! Y E S!!! Löpningen betyder så mycket för mig att ett dåligt pass sänker mig rejält. Det får jag jobba mer med. För dåliga pass kommer.

Intervallerna var s.k Norska intervallet 4*4. 4 min 90 % av ditt max 4 min gå/eller joggvila (eg, ska det var ca 70% av ditt max här. Men vi körde en mildare variant igår).
4 min 90%
4 min jogg/gåvila
Så gör man detta 4 ggr och håller alltså på i 32 minuter.

Jag var faktiskt rädd innan. rädd att jag inte skulle orka, att andningen inte skulle fungera. Det är det värsta jag vet, att känna att jag inte får luft när jag tar i max. Men det var inte alls så hemskt som jag befarat. Tvärtom var det ju kul! Så mer av Norska intervaller tack 👍

Nu är jag fysiskt redo för långpass/långlopp 4 mil och uppåt, enligt Marcus. Men som han också sa så är fysiken 30% och det mentala 70%. I dagsläget mår jag ju psykiskt mycket dåligt!
Men hans ord gjorde god verkan! Mina tankar och planer på att göra slut på mitt liv, har under denna depression stoppats av att jag är mamma och inte kan/vill/ska skada min barn. Men efter gårdagen känner jag också att jag vill leva vidare för löpningen. Att Marcus ser att jag gjort framsteg betyder jättemycket! Tycker att jag stått och harvat på samma ställe så länge. Men nu har det släppt.
Detta att vilja leva vidare för löpningen, kanske är tillfälligt. Men just nu är det så. Något att leva för! Något att kämpa för!

Göteborgsvarvet då..? Jo, jag har bestämt mig för att göra det. Jag vill! Fick rådet av Marcus att lägga träningsklockan i fickan under loppet och ta det lugnt, om jag ska springa (som han sa). Vi får se...Det kan nog bli svårt att inte ha klockan på armen. Samtidigt som jag förstår att mitt liv, rent psykiskt, hänger på en skör  tråd och att jag borde vara rädd om mig, så kan jag inte låta bli att börja fundera lite på tempo, tid, sluttid...Jag sprang Malmö halvmarthon på 2,17. Så det vore ju trevligt att slå den tiden...
MEN! Jag mår skit just nu och GV är tuffare än Malmö halvmarathon. SÅ - kloka Charlotta resonerar som så, att jag gör detta som en kul grej utan att pressa mig, tar mig runt, får min medalj och tar sen tåget hem och känner mig stolt.